Hanna Olsson

Vi va uppe i Uppsala, fick ett samtal från grannen som va vakt till Bamse.

 

Sa att den andra grannen hade en katt under altanen som ej kommer framm.

Vi sa åt dom att ta mat från oss, o försöka få fram katten. 

Hörde inget mer.

Kom hem i natt, efter att vi har sovit en stund så tog vi oss till grannen o kolla om de va Lillen.

Vi trodde chansen va liten, eftersom att han försvann 26/4.

Men hur som så ska det inte va dn katt där. 

Roy såg att katten röde på sig, jag försökte se genom springorna. 

Allt blev mer o mer tydligt på att de va min älskade Lillen .

Roy sprang hem o hämta verktyg, på 2 enkla min hade han fått två plankor. 

Jag bryter ut i tårar o ser min älskade pojk ligga där. 

Värsta jag någon sin sätt.

Så liten, kall, inga krafter, helt skitig och kämpar för sitt liv. 

Tiden från att ha han i famnen o in till vet gick snabbt, tårarna sprutar.

Väl framme så får han dropp med värme, är totalt nerkyld, värme filt och massa filtar. 

Hjärtat slår, ingen temp då han är för kall, pupillerna är olika stora.

Vet kan ej säga om han kommer klara sig.

Efter att ha suttit hos han ettag så åker vi hem.

2 timmar senare ringer jag in och gå besked : 

- han lever iallafall fortfarande.

Känns som man kanske kunne forma den meningen på ett annat sätt.

Det har vart en fruktansvärt jobbig dag.

Tankarna går till min lilla Lillen ❤️❤️